Spelregler utan gränser?
Ett brott har begåtts, journalister och reportrar suktar efter de saftigaste nyheterna att förmedla till läsarna, lyssnarna, tittarna.
Men innan släppet av medlet så är det något som varje reporter och journalist ska betänka. Det kallas för de yrkesetiska reglerna, det vill säga de utformade spelreglerna för press, radio och TV. Det låter enkelt, eller? Bara för medierna att dra de etiska gränsdragningarna. Kan väl inte vara så svårt tänker man. Innehas alla fakta med täckning då är det bara att rapportera, men i de fall där mordgåtan består.. Vem är då att avgöra vad som är etiskt rätt att publicera?
I programmet P1 diskuterades ett svårt publicitistk övervägande i samband med mordet på en homosexuell man i Malmö som skedde före jul 2008.
Hur mycket skulle det rapporteras om de misstänktas bakgrund?
Var det relevant att en av de misstänka var hatare av islam och drev en religiös blogg? Kunde det vara ett hatbott?
Är det verkligen rätt av journalisten att spekulera i vad som hade kunnat vara orsak till mordet? Eller är det om man tänker åt andra hållet, fegt att undanhålla det som kan vara skäliga orsaker? Det vill säga att mörka och blunda för extremistiska åsikter?
Spelreglerna säger att det ska finnas täckning för allt som publiceras och att det som skrivs eller rapporteras noga ska övervägas så att det inte kränker privatlivets helgd. Vidare fortsätter det "Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning"
Men vad går under kategorin "uppenbart allmänintresse"?
Att tänka sig in i rollen som ansvarig utgivare för en tidning, att ha det avgörande ordet om ett godkännande är ångestladdat. Kanske skulle jag i grund och botten gå till min magkänsla, samtidigt som jag förhoppningsvis skulle ha förnuft nog till att förmedla det säkra för det osäkra. För skulle jag vilja vara ansvarig till att ha målat ut en anklagad person med uppgifter som jag inte kan säkra, något som kan få förödande konsekvenser både för gärningsman och min egen tidning? Chansen kunde å andra sidan vara lika stor att det senare blir konstaterat att gärningsmannen var skyldig. Då gjorde kanske min tidning samhället en tjänst? Som i de fall där media publicerat bilder på en misstänkt brottsling vilket genererat till ett snabbare gripande, där folket har blivit polisens förlängda arm.
När det kommer till bedömning av bilder så säger spelreglerna att bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext ej får utformas så att de vilseleder eller lurar läsaren. Det ska alltså alltid framgå om bilden är förändrad genom montage eller retusch. Det för mig till en parantes som jag inte kan låta bli att dela med mig av: Hur många modemagasin skulle då bli anmälda för sina omslag? Med tanke på alla de retuscheringar och försköningar som sker i det dolda innan omslaget pryds av den SÅ vackra tjejen.. Hur vacker hon nu egentligen var?
Vad kan man lita på? Vart går gränsen? Ja det är väl liksom de etiska spelreglerna, en tolkningsfråga. Fast det ligger ju faktiskt visst ansvar hos läsaren också. Att vara källkritisk. Hur svårt kan det va?
