Blogg D: Elements of Journalism

Elements of Journalism

"The editorial pages of the newspaper, the opinion columnist, the talk show, and the point-of-view magazine essay, bloggers, and anyone else have every right to be opinionated. But if their authors want to call themselves journalists, then it follows that they should not misrepresent the facts - that they should hold to the same standards of truthfulness or allegiance to public interest as any other part of the professsion". (s. 167)

"The question people should ask is not whether someone is called a journalist. The important issue is whether or not this person is doing journalism". (s. 120)

Journalistik består av många olika beståndsdelar, en av de främsta är sanningen. Det är inget jag överväger att ifrågasätta eftersom att jag som publik förstås vill kunna lita på att de nyheter som jag tar del av via lokaltidningen, radion, tv och webben ska vara sanningsenliga, varför skulle jag annars ta del av nyheterna? Att läsa om de övriga beståndsdelarna i journalistiken ur just ”Elements of journalism” av Bill Kovach och Tim Rosenstiel, gör mig trygg.  Det känns bra att vara mottagare och få sätta sig in i journalistikens grundprinciper, enda fram till det att Walter Lippmann skriver att ”nyheter och sanning inte är detsamma.” (s. 39)

Det tar ett tag innan jag ens förmår mig att reflektera över det här. Tänker mest på blått ett tag, blåögdhet och blåa tåget, för vad kan man lita på?

För ett tag sen hävdade jag att anledningen till att det var så få fjärilar var för att de var utrotningshotade och att det berodde på att de nålades upp. Det fick jag ganska snart äta upp när min pojkvän ifrågasatte mig och sedan höll ett jättelångt tal om hur viktigt det är med källkritik. Varje gång man tar del av ett påstående eller hör någon sprida en nyhet behöver man vara vaksam på vilken källa informationen kommer ifrån.

"The Internet provides more people with a voice than ever before" (s. 170)

Alla vet att vem som helst, när som helst, kan publicera sina åsikter, upplevelser, till utdrag ur dagboken på internet. Vem som helst kan också skriva utan att informationen utsätts för ”Verification” från någon ansvarig redaktör som har makten att avgöra vad som är sanningsenligt och relevant nog för läsarna.

Det betyder att fall som mitt exempel händer; felaktig information sprids, och den har dessutom möjlighet att spridas i samma utsträckning som den sanna.

Det svåra är att avgöra vilken information som tillhör vilket fack, för en åsikt kan aldrig vara rätt eller fel, eller hur?

Tidningar och journalister har i vilket fall några beståndsdelar att förhålla sig till. De ska vara våra lojala budbärare och enligt Kovach och Rosenstiel vara oberoende och objektiva. Frågan är om de sociala medierna lever upp till det?

Det är svårt att hitta ett bra exempel på en vinklad nyhet, och just vad som är vinklat. När jag letar på webben hittar jag en hel uppsjö med bloggare som tycker till om medier som varit opartiska, men som snabbt kommenteras från någon som tycker det motsatta… Vem har rätt? Källkritiken får mig att avgöra, men jag finner det ändå som intressant läsning att ta del av bloggarnas åsikter. I ett inlägg skriver en bloggare att ”journalisterna ger så otroligt vinklade reportage” och målar ut SVT i ett ”praktexempel”;

”När SVT:s utsände skulle intervjua små skolbarn som opposition lär upp för att kriga och döda frågade man varför de vill lära sig att slå tillbaka mot Kadaffi. Barnen som definitivt har blivit minst lika hjärntvättade som Kadaffis anhängare svarar att Kadaffi måste bort. Som om de egentligen hade någon åsikt om saken. När sedan samme journalist frågor Kadaffis anhängare ställer man helt plötsligt otroligt mycket aggressivare frågor. "Vem har sagt åt er att läget ser ut som det gör i den staden?" var en av frågorna. Journalisterna driver frågeställningen för att sätta rebellerna i ett heligt ljus och Kadaffi i helvetet. Jag säger inte att Kadaffi är bra, men poängen är att journalisterna ger så otroligt vinklade reportage...”

I tidningen Journalisten hittar jag ett annat exempel på vad som kan klassas som vinklade nyheter, (eller?) Artikeln (publicerad 12 juni 2003) handlar om hur SVT (som ändå räknas till eliten när det gäller objektiv rapportering) kritiserats för att ha gett ensidig information i ett av sina program;

“SVT:s program Uppdrag granskning, som handlade om omhändertagande av barn till begåvningshandikappade i Oskarshamn, friades av Granskningsnämnden för radio och TV. Nämnden konstaterar dock att programmet blev ensidigt genom att ”frågan uteslutande belystes ur föräldrarnas perspektiv”. Men med hänsyn till en mer allsidig uppföljning i programmet Debatt dagen därpå, där även barnperspektivet kom fram, anser nämnden att det inte handlat om brott mot SVT:s krav på opartiskhet”

Blogg C: Journalistbok

När blir journalistik fiktion?

Gellert Tamas är journalist och författare, eller borde jag istället benämna honom som en skribent tillhörande "New Journalism"?

Begreppet myntades av Tom Wolfe men vad epoken egentligen innebär har länge diskuterats, inte minst frågan om den verkligen finns?

Identifikationen av ismen förklarar jag bäst genom att citera Marc Weingarten ”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”.

Anders Sundelin är en annan referens som i sin essä med rubriken " Vad hette det, sa du" gör en djupdykning och intervjuar flertalet reportrar som utpekats till pionjärer för just "New Journalism".

En av dem var Jimmy Breslin, men överraskande nog visar det sig att han inte hade någon aning om vad han utvecklat och säger i intervjun;

"Jaha, det var ju synd att jag inte visste det medan det pågick så jag hade kunnat lägga ner lite mer krut på det."

Lika ovetandes var kanske Gellert Tamas om kategorin när han skrev boken "Lasermannen- en berättelse om Sverige"?
 Nämnvärt är att Gellert Tamas kom att bli den enda person bortsett från polisen som John Ausenious, namnet bakom Lasermannen, erkände allt för. Under 1900-talet sköt John Ausonis sköt elva invandrare med lasersikte, varav en dog. Vapnets kännetecken gav Ausenious namnet Lasermannen. Boken är skriven utifrån en journalistisk anda, eller i kategori "New Journalism" om man så vill – där Gellert Tamas intervjuat personer inblandade i händelserna, liksom Lasermannen själv. Parallellt med detta har Gellert Tamas också skildrat det svenska samhället, och främst genom de politiska partier som då växte fram. Att Ny demokrati slog igenom var kanske inte helt osammanträffande? Ett utdrag ur boken lyder;

 ”Det är svårt att jämföra kriminalstatistik länder emellan, men med över 100 allvariga rasistiska attacker var Sverige 1992 troligtvis det det land i Europa, näst Tyskland, där det begicks flest rasistiskt motiverade våldsdåd och övergrepp.”

Om Gellert Tamas har skrivit litterär journalistik eller journalistisk litteratur är min uppgift att bedöma som läsare. Jag vill påstå att gränsen är hårfin. Gellert Tamas skriver på ett målande sätt som får mig att referera till romanvärlden; ”Solen höll på att gå ner i väster och det blodröda klotets sista strålar målade savannen i en intensiv, varm, gul färg. Överallt hördes ljuden av djur och fåglar. I fjärran skymtade en hjord gnuer, strax bredvid dem syntes zebror och när Ausonius kisade med ögonen tyckte han sig se de långa halsarna av giraffer vid horisonten. Han njöt i fulla drag. Äntligen var en gammal dröm på väg att gå i uppfyllelse; John Ausonius var på lejonjakt. ”

Men med den roll som Gellert Tamas har haft till John Ausonius, liksom Bert Karlsson och Ian Wachtmeister från Ny demokrati, och de intervjuer han genomfört, så blir Lasermannen ett verk av litterär journalistisk. Om jag också ska ställa mig frågan ifall det är journalistik eller fiction så har jag inte ens mage att tro att de rasistiska attentat som John Ausonius utförde skulle vara påfund, särskilt inte med tanke på att han tillsut blev dömd till livstids fängelse. Boken Lasermannen skulle däremot mycket väl ha kunnat gått under kategorin dokumentär om det inte hade varit för Gellert Tamas fängslande skildring av gärningsmannens inre värld. 

Blogg B: Etik i medierna.

Spelregler utan gränser?

Ett brott har begåtts, journalister och reportrar suktar efter de saftigaste nyheterna att förmedla till läsarna, lyssnarna, tittarna.

Men innan släppet av medlet så är det något som varje reporter och journalist ska betänka. Det kallas för de yrkesetiska reglerna, det vill säga de utformade spelreglerna för press, radio och TV. Det låter enkelt, eller? Bara för medierna att dra de etiska gränsdragningarna. Kan väl inte vara så svårt tänker man. Innehas alla fakta med täckning då är det bara att rapportera, men i de fall där mordgåtan består.. Vem är då att avgöra vad som är etiskt rätt att publicera? 

I programmet P1 diskuterades ett svårt publicitistk övervägande i samband med mordet på en homosexuell man i Malmö som skedde före jul 2008.

Hur mycket skulle det rapporteras om de misstänktas bakgrund?

Var det relevant att en av de misstänka var hatare av islam och drev en religiös blogg? Kunde det vara ett hatbott? 

Är det verkligen rätt av journalisten att spekulera i vad som hade kunnat vara orsak till mordet? Eller är det om man tänker åt andra hållet, fegt att undanhålla det som kan vara skäliga orsaker? Det vill säga att mörka och blunda för extremistiska åsikter?

Spelreglerna säger att det ska finnas täckning för allt som publiceras och att det som skrivs eller rapporteras noga ska övervägas så att det inte kränker privatlivets helgd. Vidare fortsätter det "Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning"

Men vad går under kategorin "uppenbart allmänintresse"? 

Att tänka sig in i rollen som ansvarig utgivare för en tidning, att ha det avgörande ordet om ett godkännande är ångestladdat. Kanske skulle jag i grund och botten gå till min magkänsla, samtidigt som jag förhoppningsvis skulle ha förnuft nog till att förmedla det säkra för det osäkra. För skulle jag vilja vara ansvarig till att ha målat ut en anklagad person med uppgifter som jag inte kan säkra, något som kan få förödande konsekvenser både för gärningsman och min egen tidning? Chansen kunde å andra sidan vara lika stor att det senare blir konstaterat att gärningsmannen var skyldig. Då gjorde kanske min tidning samhället en tjänst? Som i de fall där media publicerat bilder på en misstänkt brottsling vilket genererat till ett snabbare gripande, där folket har blivit polisens förlängda arm.

När det kommer till bedömning av bilder så säger spelreglerna att bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext ej får utformas så att de vilseleder eller lurar läsaren. Det ska alltså alltid framgå om bilden är förändrad genom montage eller retusch. Det för mig till en parantes som jag inte kan låta bli att dela med mig av: Hur många modemagasin skulle då bli anmälda för sina omslag? Med tanke på alla de retuscheringar och försköningar som sker i det dolda innan omslaget pryds av den SÅ vackra tjejen.. Hur vacker hon nu egentligen var? 

Vad kan man lita på? Vart går gränsen? Ja det är väl liksom de etiska spelreglerna, en tolkningsfråga. Fast det ligger ju faktiskt visst ansvar hos läsaren också. Att vara källkritisk. Hur svårt kan det va?

Blogg A: Nyhetsvärdering

Artister hyllas medan CD-skivan dör.

På tidningarnas kultursidor strålar det om rockikonen. Det är artisten PJ Harvey som hyllas för sitt nya album "Let England Shake". Samtidigt konstateras det i små nyhetsnotiser att CD-skivan är död. Nu var det Skivlagret, Sveriges främsta skivhandelskedja, tur att gå i konkurs. "CD-skivan är för dyr"

Det är en hård kamp för artister och skivbolag att överleva i dagens musikbransch. Det räcker inte med skivor och liveframträdanden, åtminstone inte om det ska tjänas pengar.

Det talas om att artisterna är de nya varumärkena och att skivbolagen börjar utforma allt fler så kallade 360 graders avtal. Det betyder att bolagen också tjänar pengar på artistens kringprodukter eller annan marknadsföring.

Att media sätter sina strålkastare på PJ Harvey är inte för att hon har gjort en ny parfym eller souvenir, nej sångerskan har varit mycket mer kreativ än så. För albumet "Let England Shake" har PJ Harvey under två år gjort en research om krig och skrivit låtar om sitt krigsmålade hemland. Nu vill krigsmuseet Imperial War Museum i London att sångerskan ska bli deras krigskorrespondent.

"P J Harvey skulle till exempel kunna skickas till konflikthärdar i världen där den brittiska armén befinner sig" säger museet till TT spektra.

PJ Harvey har med detta blivit en vägvisare. Hon bevisar hur musik kan vara så mycket mer än underhållning och dans. En recensent i Göteborgsposten skriver; "liksom M.I.A. nyligen tar hon ett skoningslöst nacktag om samtiden och visar upp vårt eget fulaste tryne för allmän beskådan. Det är hemskt och ofta bedövande vackert."

Sångerskans insats hjälper dock inte alla. Vad händer med de andra artisterna, skivbolagen och musikindustrins framtid?

Att CD-skivans död fick en nyhetsnotis i mediabruset är inte för intet. 
Nyheter sållas trots allt efter det som läsarna förväntas vilja veta, och efter det som läsarna bör ta del av. Det visar en ny studie av Bengt Johanssons där han har följt med i arbetet kring nyhetshantering på svenska nyhetsredaktioner. 
I fallet om CD-skivans dystra öde, vilket varken är en färsk nyhet eller något som berör alla, så bryter det ändå igenom nyhetsurvalet på grund av det problem det orsakar musikindustrin. Alla vet att den digitala marknaden har tagit över med sin nätförsäljning, liksom gratis medier som Spotify och såklart den illegala fildelningen. Så frågan är om det överhuvudtaget finns nåt hopp för skivbolagens skivproduktion?
Istan Bevres, vd:n för det konkursdrabbade företaget Skivlagret berättade sin åsikt för Malmö SR. "Skulle en CD-skiva kosta 99 spänn och äldre skivor kosta allt från 29 upp till 99 spänn så är jag övertygad om att det funnits en marknad ett tag till".