Blogg C: Journalistbok

När blir journalistik fiktion?

Gellert Tamas är journalist och författare, eller borde jag istället benämna honom som en skribent tillhörande "New Journalism"?

Begreppet myntades av Tom Wolfe men vad epoken egentligen innebär har länge diskuterats, inte minst frågan om den verkligen finns?

Identifikationen av ismen förklarar jag bäst genom att citera Marc Weingarten ”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”.

Anders Sundelin är en annan referens som i sin essä med rubriken " Vad hette det, sa du" gör en djupdykning och intervjuar flertalet reportrar som utpekats till pionjärer för just "New Journalism".

En av dem var Jimmy Breslin, men överraskande nog visar det sig att han inte hade någon aning om vad han utvecklat och säger i intervjun;

"Jaha, det var ju synd att jag inte visste det medan det pågick så jag hade kunnat lägga ner lite mer krut på det."

Lika ovetandes var kanske Gellert Tamas om kategorin när han skrev boken "Lasermannen- en berättelse om Sverige"?
 Nämnvärt är att Gellert Tamas kom att bli den enda person bortsett från polisen som John Ausenious, namnet bakom Lasermannen, erkände allt för. Under 1900-talet sköt John Ausonis sköt elva invandrare med lasersikte, varav en dog. Vapnets kännetecken gav Ausenious namnet Lasermannen. Boken är skriven utifrån en journalistisk anda, eller i kategori "New Journalism" om man så vill – där Gellert Tamas intervjuat personer inblandade i händelserna, liksom Lasermannen själv. Parallellt med detta har Gellert Tamas också skildrat det svenska samhället, och främst genom de politiska partier som då växte fram. Att Ny demokrati slog igenom var kanske inte helt osammanträffande? Ett utdrag ur boken lyder;

 ”Det är svårt att jämföra kriminalstatistik länder emellan, men med över 100 allvariga rasistiska attacker var Sverige 1992 troligtvis det det land i Europa, näst Tyskland, där det begicks flest rasistiskt motiverade våldsdåd och övergrepp.”

Om Gellert Tamas har skrivit litterär journalistik eller journalistisk litteratur är min uppgift att bedöma som läsare. Jag vill påstå att gränsen är hårfin. Gellert Tamas skriver på ett målande sätt som får mig att referera till romanvärlden; ”Solen höll på att gå ner i väster och det blodröda klotets sista strålar målade savannen i en intensiv, varm, gul färg. Överallt hördes ljuden av djur och fåglar. I fjärran skymtade en hjord gnuer, strax bredvid dem syntes zebror och när Ausonius kisade med ögonen tyckte han sig se de långa halsarna av giraffer vid horisonten. Han njöt i fulla drag. Äntligen var en gammal dröm på väg att gå i uppfyllelse; John Ausonius var på lejonjakt. ”

Men med den roll som Gellert Tamas har haft till John Ausonius, liksom Bert Karlsson och Ian Wachtmeister från Ny demokrati, och de intervjuer han genomfört, så blir Lasermannen ett verk av litterär journalistisk. Om jag också ska ställa mig frågan ifall det är journalistik eller fiction så har jag inte ens mage att tro att de rasistiska attentat som John Ausonius utförde skulle vara påfund, särskilt inte med tanke på att han tillsut blev dömd till livstids fängelse. Boken Lasermannen skulle däremot mycket väl ha kunnat gått under kategorin dokumentär om det inte hade varit för Gellert Tamas fängslande skildring av gärningsmannens inre värld.